Oj va längesedan jag skrev...

Det mesta har jag liksom tagit ett stort kliv ifrån!
Orkar inte engagera mig i min syster eller hur hon mår å ser på saker å ting.Vi är för olika så e det bara!!!

Känner jag mig elak för att jag fullständigt skiter i hur hon flänger hit å dit i jakt på sten utan mig??
NÄÄÄ !!!

Någon/några tycker säkert att jag e känslokall å totalt vidrig som tycker såhär..Men igen..Backa bandet..
Lev mitt liv,upplev vad jag upplevt å tala sen!!

Jag har tiden efter begravning å allt runt den tagit mig tid för min älskade pappa <3

Han klappade igenom TOTALT :(

Med hjälp av rätt personer å lätt medicinering så börjar han tro på en framtid <3

Tyvärr finns det båda bra å dåliga saker med å ha erfarenhet rent yrkessmässigt i detta fallet..Sen är det inte heller så bra att ytterligare en gång min syster å hennes erfarenhet rent personligt vad det gäller just mediciner i detta syfte..

Så vad ska man säga när läkaren ifrågasätts varför inte tyngre piller sätts in??? Jag högg till med att man kan prova en milt lugnande inför sömnen å hjälper inte det så kan man diskutera om problemet....SUCK....

Nu funkar det jätte bra med den milda hanteringen av pappas ångest som kommer om natten...

MÅSTE åka ner med resterande sista papper till advokaten oxå...Sen förhoppningsvis är arvsskiftet över..

Jag längtar efter dagen då jag faktiskt inte behöver känna att jag måste ha kontakt eller ta hänsyn till min syster överhuvudtaget..Jaa,så känner jag!!
Vi skulle ALDRIG umgås ens som ytligt bekanta om vi inte hade haft samma blodsband..

Jag har många ggr funderat på hur många fler med mig som delat/delar detta dilemma...

Skit sak samma..Saker å ting blir som dom blir å det finns inget facit på HUR man ska vara för å passa in i sin egen familj..


NU ska här badas småklillar innan det e dax för lite välbehövlig egentid..

Puss å kram